Tankar om framtiden och reflektioner från förr

Jag har förövrigt alltid undrat vad jag vill göra med mitt liv. Jag har hittills dock inte riktigt kommit fram till det.
Att bara leva kan ju naturligtvis ses som ett ganska bra val, men hur gör man det utöver det faktum att endast hålla sig vid liv rent fysiskt?

Det finns den sortens människor som går ut ur skolan med medelmåttiga betyg, får ett förstajobb utav en ren slump och sen fastnar dom på den inriktningen tills den dagen då de går i pension. Dom har en stabil inkomst, 2 barn, ett maxat huslån och en V70 som konstant står på verkstad.
Säkerligen tillhör det en grinig fru till familjen också...

Detta är nidbilden utav familjen Svensson. Man skall helst inte säga så mycket, och man ska inte ha allt för mycket omväxling i sitt liv. Nya rutiner kan ju råka ställa till det. Därför fastnar man på samma spår i 40 år, i rädsla för att råka hitta nya vägar. Under tiden man suttit där på samma plats så har man helt blint missat att resten utav världen har gått framåt. Man har hållit på med sina monotona arbetsuppgifter, och helt tappat förmågan till att göra något annat konstruktivt.

Naturligtvis krävs det såna här personer, absolut. Jag säger bara att jag själv inte skulle vilja vara en utav dom. Men egentligen hamnar jag i något jobbigt mellanläge, eller dödläge om man såvill kalla det.
Rädd för att fastna och bli uttråkad, men samtidigt rädd för förändringar och osäkerheten i hurvida man skulle klara av nya saker.
Detta tar oss till vart jag är nu, jag är nämligen väldigt arbetslös.
Inte för att själva tanken om att inte ha några plikter eller måsten stör mig, men hur gärna jag än skulle vilja sitta hemma och bara drömma så har jag noterat att man tjänar väldigt dåligt på det.

Där kommer förövrigt nästa problem, jag har nämligen inte en blekaste aning om vad jag vill göra. Eller jo, naturligtvis hade jag helst sett till att hålla på med det jag gillar mest. Musik, skrivande eller att dona med bilar.

Musik faller på den punkten att jag egentligen är totalt omusikalisk. Jag kan förvisso ta ton, men det är nog inte riktigt rätt sätt att leva på för min del.
Skrivandet håller jag väldigt kärt, men jag passar inte till någon telefonkatalogtjock roman, och journalister hatar jag.
Jag är förvisso utbildad bilmekaniker, men jag hade aldrig kunnat se mig själv jobbande på en vanlig märkesverkstad.
Ser ni problematiken?

Med vänliga hälsningar,
Skribenten