När man var liten så hade man alltid en massa drömmar om vad man ville bli då man växte upp. Eller ja, de flesta hade i allafall dessa.
Jag var inget undantag...
Jag kan dock inte minnas någon specifik dröm som jag haft, men jag vet att jag haft dessa. Oavsett vad man haft för dröm så är den gemensamma nämnaren att nästan alla hade dessa drömmar.
Några har tur nog och lyckas genomföra dessa, men detta tordes vara en minoritet. Så vart det även för mig.
Under nio år får man trava sig igenom grundskolan, kanske är det ens drömmar om friheten den dagen då man slutar som får en att jobba vidare. Vissa andra brydde sig ännu mindre och bara föll igenom systemet.
Efteråt kommer gymnasietiden, det är nu man ska välja vad man vill bli för något som vuxen. Vissa skippar gymnasietiden helt, och ibland undrar man vad som är bäst. Det är inte en fråga om vad man kan, vad man vill lära eller vad man orkar. Det handlar om att antingen börja vuxenlivet direkt, eller att skjuta upp på det under 3 års tid. För en sak är säker, den dagen då man står där och känner sig fri över att skolan slutat, det är dagen innan man står på alla fyra med byxorna nerdragna.
Nu talar jag inte om studentfesten, utan retoriskt. Det är slutlekt nu. Allvaret har börjat och det är dags att släppa sargen och komma in i matchen.
Ett helt nytt liv börjar. Man kan inte stanna hemma då man känner för det.
Att ligga kvar i sängen betalar inga räkningar.
Att ligga kvar i sängen ger inte någon lön...
Vissa kommer att försöka klättra i karriärstegen och sikta högre, andra kommer att nöja sig med det dom har. I alla fall handlar det om samma sak, att man måste jobba med något som genererar pengar.
måndag 28 september 2009
torsdag 17 september 2009
Varför?
Varför sova...
Då man bara vaknar upp,
Dagen efter, precis som dagen innan...
Till absolut ingenting.
Då man bara vaknar upp,
Dagen efter, precis som dagen innan...
Till absolut ingenting.
Små svarta änglar
Egentligen är det alldeles för sent, eller alldeles för tidigt att sitta här beroende på hur man ser saken.
Det är nog ingen direkt vits att försöka sova när man ska upp om cirkus 3 timmar och knega.
Jag vet att det sket sig med uppdatering varannan dag, det har gått över 10 dagar sen senaste nu så.
Sitter förövrigt och lyssnar på ''Kalle Baah - Små svarta änglar'', en väldigt underskattad låt som tyvärr fallit i glömska, det var ju trots allt 1985 som den gjordes.
För vem har inte kastat pengar till små svarta änglar?
Det är nog ingen direkt vits att försöka sova när man ska upp om cirkus 3 timmar och knega.
Jag vet att det sket sig med uppdatering varannan dag, det har gått över 10 dagar sen senaste nu så.
Sitter förövrigt och lyssnar på ''Kalle Baah - Små svarta änglar'', en väldigt underskattad låt som tyvärr fallit i glömska, det var ju trots allt 1985 som den gjordes.
För vem har inte kastat pengar till små svarta änglar?
söndag 6 september 2009
Felet med dagens bloggbrudar
Vad är det egentligen med alla dessa extrema bloggbrudar som finns här ute på internet? Jag tänker i första hand på personer som Kissie, Paow, Amandavardet och liknande.
Vad lever dessa personer för?
Fattar dom inte hur dumma dom framstår bland andra människor?
Jag förstår dock precis vad som driver dessa, även om jag inte förstår mig på sättet det gör det på.
Antingen är det ett fördjävla effektiva PR-knep som gör så att de framstår som kompletta idioter, eller så är dom helt enkelt födda i farstun.
Dom får ju sin vilja igenom, de får den uppmärksamhet som de vill ha.
Dessutom tjänar många utav dessa en helt klart värdig summa pengar för det dom gör. Mitt i allt detta virrvarr så missar dom hur mycket detta sabbar för dom själva.
Det finns inte en chans på världskartan att man kan ta en sån här person på allvar i framtiden.
Speciellt inte om ens VLOG består utav pillande i håret, tillrättaläggande utav sin BH var femte sekund och spontana inflikningar till att man var en hamster i sitt förra liv. Det värsta är att folk faktiskt tittar på skräpet, förmodligen i ren ilska. Kanske handlar det om att uthärda smärta. För det är precis vad man känner om man försöker lida igenom de minuterna dessa filmklipp handlar om. Det blir en sorts hatkärlek för folk. Man hatar personerna bakom filmerna, men man kan inte slita sig ifrån att se fler utav dom.
Fakir är nog ordet jag eftersöker, för det är precis vad man måste vara för att kunna genomlida plågan.
Fast då handlar det egentligen inte om lidande längre, är man en Fakir så blir det en njutning.
Grattis tjejer, ni har lyckats samla rekordmånga svenska fakirer på era bloggar...
Varför bloggar ni?
Tror ni seriöst att det finns någon vettig person på denna jord som faktiskt bryr sig om vart ni köpt era kläder, vilken färg ni har på läppstiftet idag, hur många KG idominsalva ni förbrukar per år, eller hur tuffa ni var när ni inte lärde er ett skit i skolan?
Tål ni inte sanningen nu så råder jag er att blunda...
NEJ, NEJ, NEJ!
Eller måste jag översätta för er?
Ok...
´´Asså, fattar ni inte att folk liksom ba skrattar åt er asså?
Mm, mhm, mm (pillar i håret) asså, jag hatar fjortisar asså, mhm, mm.
Men asså folk kallar mig fjortis, men det är jag inte. Men jag asså tycker att ni är värsta fjortisarna ba, mm, mhm, mm!´´
Gick det hem nu? Trillade polletten ner?
Bra...
Med vänliga hälsningar,
Skribenten
Vad lever dessa personer för?
Fattar dom inte hur dumma dom framstår bland andra människor?
Jag förstår dock precis vad som driver dessa, även om jag inte förstår mig på sättet det gör det på.
Antingen är det ett fördjävla effektiva PR-knep som gör så att de framstår som kompletta idioter, eller så är dom helt enkelt födda i farstun.
Dom får ju sin vilja igenom, de får den uppmärksamhet som de vill ha.
Dessutom tjänar många utav dessa en helt klart värdig summa pengar för det dom gör. Mitt i allt detta virrvarr så missar dom hur mycket detta sabbar för dom själva.
Det finns inte en chans på världskartan att man kan ta en sån här person på allvar i framtiden.
Speciellt inte om ens VLOG består utav pillande i håret, tillrättaläggande utav sin BH var femte sekund och spontana inflikningar till att man var en hamster i sitt förra liv. Det värsta är att folk faktiskt tittar på skräpet, förmodligen i ren ilska. Kanske handlar det om att uthärda smärta. För det är precis vad man känner om man försöker lida igenom de minuterna dessa filmklipp handlar om. Det blir en sorts hatkärlek för folk. Man hatar personerna bakom filmerna, men man kan inte slita sig ifrån att se fler utav dom.
Fakir är nog ordet jag eftersöker, för det är precis vad man måste vara för att kunna genomlida plågan.
Fast då handlar det egentligen inte om lidande längre, är man en Fakir så blir det en njutning.
Grattis tjejer, ni har lyckats samla rekordmånga svenska fakirer på era bloggar...
Varför bloggar ni?
Tror ni seriöst att det finns någon vettig person på denna jord som faktiskt bryr sig om vart ni köpt era kläder, vilken färg ni har på läppstiftet idag, hur många KG idominsalva ni förbrukar per år, eller hur tuffa ni var när ni inte lärde er ett skit i skolan?
Tål ni inte sanningen nu så råder jag er att blunda...
NEJ, NEJ, NEJ!
Eller måste jag översätta för er?
Ok...
´´Asså, fattar ni inte att folk liksom ba skrattar åt er asså?
Mm, mhm, mm (pillar i håret) asså, jag hatar fjortisar asså, mhm, mm.
Men asså folk kallar mig fjortis, men det är jag inte. Men jag asså tycker att ni är värsta fjortisarna ba, mm, mhm, mm!´´
Gick det hem nu? Trillade polletten ner?
Bra...
Med vänliga hälsningar,
Skribenten
lördag 5 september 2009
Idiotin har inga gränser
Vad är det för fel på folk nuförtiden? Det är en fråga jag ställer mig allt för ofta. Det känns ibland som idiotin ständigt når nya höjder, och att det inte finns något stopp på det som sker.
Ett ämne som uppenbarligen är hett och ligger på tapeten är det faktum att det plötsligt verkar vara mode för barn att trilla ut igenom fönster. Under några få veckor har nu fem barn, såvitt jag vet om, skadat sig i diverse olyckor som alla har en sak gemensamt. De trillade ut ur ett fönster.
Naturligtvis ligger det rena olycksfall bakom dessa, men som egentligen hade kunnat avvärjas med lite vettig uppfostran och disciplin.
Naturligtvis är det jättetråkigt att tre barn trillade ut ur ett och samma fönster. Alla ställer sig frågande till hur det kunde hända, varför fönstret gick upp och så vidare. Självklart har även jag dessa frågor, men det som ligger och gnyr mest i mitt huvud är varför dessa barn satt på fönsterkarmen från första början.
Måhända att ekonomin i de svenska skolorna är bristfällig, och man får vända på varenda krona. Men jag har väldigt svårt att tro att det längre inte finns bord, stolar eller bänkar i klassrummet. Det var nämligen där jag fick lära mig att sitta under skoltid, inte någon annanstans. Passade det inte att man satt på sin ordinarie plats under skoltid utan att flamsa runt så kunde man gott och väl skita i att vara på lektionen över huvudtaget.
Jag vet utav egen erfarenhet att det tyvärr finns barn som har koncentrationssvårigheter och problem med att sitta still då det blir understimulerade. Tyvärr drabbar detta även folk i omgivningen.
När vi ände har det här ämnet uppe så kan man ju undra sig hur kiddot i Göteborg trillade ur sitt fönster.
Uppenbarligen var barnet lämnat ensam, annars hoppas jag på att föräldrarna hade hjälpt upp ungen.
Nästa fråga är sen om någon möjligen kan ha varit så urbota korkad till att dom, förutom att lämna barnet ensamt, dessutom möjligen lät fönstret stå öppet.
Om det nu inte var så, så undrar jag varför i guds skull barnet själv öppnade fönstret?
Missminner jag mig inte helt så stod det att barnet var 6 år gammalt, och trots att ungar är väldigt nyfikna utav sig så borde man, i mitt tycke, redan vid den unga åldern förstå vad som kan hända om man skall leka allan på fönsterbrädan när fönstret står på vidgavel.
Om inte annat borde man fått höra utav föräldrarna att man skall ge fan i fönstret, och att det är strikt förbjudet och farligt att leka där. Barn är inte några otämjbara monster, men i mitt tycke så daltar folk för mycket med uppfostran nuförtiden. Jag säger inte att jag var någon mönsterunge, och jag vet med mig att jag gjorde dumma saker i min uppväxt, men jag hade iallafall självbevarelsedrift nog till att förstå i vilka situationer jag skulle kunna skada mig ordentligt.
Därför har jag trots att jag under 20 års tid bott i höghus, inte lyckats med konststycket att trilla ur ett fönster.
Hur kommer det sig dessutom att många utav dagens barn verkar leka genom att skrika? Det verkar precis som att det är nya innegrejen. Istället för att springa runt och leka kull, kurragömma, sparka boll eller kanske klassikern ''Dunken'' så har detta ersatts med ett ihärdigt skrikande som inte verkar fylla någon funktion mer än att man kan kolla antingen vem som blir mest hörselskadad, eller vems röst som pajar först.
En annan anledning kan ju vara den ökande storleken utav dagisgrupper och den minskande antalet lärare.
Dagens barn kanske har lärt sig att skrika som ett flyglarm för att få uppmärksamhet?
Jag kom just på mig själv i att låta som en gammal grinig gubbe, men jag kan på rak arm säga att så inte är fallet. Jag är nog yngre än vad många tror faktiskt.
Med vänliga hälsningar,
Skribenten
Ett ämne som uppenbarligen är hett och ligger på tapeten är det faktum att det plötsligt verkar vara mode för barn att trilla ut igenom fönster. Under några få veckor har nu fem barn, såvitt jag vet om, skadat sig i diverse olyckor som alla har en sak gemensamt. De trillade ut ur ett fönster.
Naturligtvis ligger det rena olycksfall bakom dessa, men som egentligen hade kunnat avvärjas med lite vettig uppfostran och disciplin.
Naturligtvis är det jättetråkigt att tre barn trillade ut ur ett och samma fönster. Alla ställer sig frågande till hur det kunde hända, varför fönstret gick upp och så vidare. Självklart har även jag dessa frågor, men det som ligger och gnyr mest i mitt huvud är varför dessa barn satt på fönsterkarmen från första början.
Måhända att ekonomin i de svenska skolorna är bristfällig, och man får vända på varenda krona. Men jag har väldigt svårt att tro att det längre inte finns bord, stolar eller bänkar i klassrummet. Det var nämligen där jag fick lära mig att sitta under skoltid, inte någon annanstans. Passade det inte att man satt på sin ordinarie plats under skoltid utan att flamsa runt så kunde man gott och väl skita i att vara på lektionen över huvudtaget.
Jag vet utav egen erfarenhet att det tyvärr finns barn som har koncentrationssvårigheter och problem med att sitta still då det blir understimulerade. Tyvärr drabbar detta även folk i omgivningen.
När vi ände har det här ämnet uppe så kan man ju undra sig hur kiddot i Göteborg trillade ur sitt fönster.
Uppenbarligen var barnet lämnat ensam, annars hoppas jag på att föräldrarna hade hjälpt upp ungen.
Nästa fråga är sen om någon möjligen kan ha varit så urbota korkad till att dom, förutom att lämna barnet ensamt, dessutom möjligen lät fönstret stå öppet.
Om det nu inte var så, så undrar jag varför i guds skull barnet själv öppnade fönstret?
Missminner jag mig inte helt så stod det att barnet var 6 år gammalt, och trots att ungar är väldigt nyfikna utav sig så borde man, i mitt tycke, redan vid den unga åldern förstå vad som kan hända om man skall leka allan på fönsterbrädan när fönstret står på vidgavel.
Om inte annat borde man fått höra utav föräldrarna att man skall ge fan i fönstret, och att det är strikt förbjudet och farligt att leka där. Barn är inte några otämjbara monster, men i mitt tycke så daltar folk för mycket med uppfostran nuförtiden. Jag säger inte att jag var någon mönsterunge, och jag vet med mig att jag gjorde dumma saker i min uppväxt, men jag hade iallafall självbevarelsedrift nog till att förstå i vilka situationer jag skulle kunna skada mig ordentligt.
Därför har jag trots att jag under 20 års tid bott i höghus, inte lyckats med konststycket att trilla ur ett fönster.
Hur kommer det sig dessutom att många utav dagens barn verkar leka genom att skrika? Det verkar precis som att det är nya innegrejen. Istället för att springa runt och leka kull, kurragömma, sparka boll eller kanske klassikern ''Dunken'' så har detta ersatts med ett ihärdigt skrikande som inte verkar fylla någon funktion mer än att man kan kolla antingen vem som blir mest hörselskadad, eller vems röst som pajar först.
En annan anledning kan ju vara den ökande storleken utav dagisgrupper och den minskande antalet lärare.
Dagens barn kanske har lärt sig att skrika som ett flyglarm för att få uppmärksamhet?
Jag kom just på mig själv i att låta som en gammal grinig gubbe, men jag kan på rak arm säga att så inte är fallet. Jag är nog yngre än vad många tror faktiskt.
Med vänliga hälsningar,
Skribenten
Tankar om framtiden och reflektioner från förr
Jag har förövrigt alltid undrat vad jag vill göra med mitt liv. Jag har hittills dock inte riktigt kommit fram till det.
Att bara leva kan ju naturligtvis ses som ett ganska bra val, men hur gör man det utöver det faktum att endast hålla sig vid liv rent fysiskt?
Det finns den sortens människor som går ut ur skolan med medelmåttiga betyg, får ett förstajobb utav en ren slump och sen fastnar dom på den inriktningen tills den dagen då de går i pension. Dom har en stabil inkomst, 2 barn, ett maxat huslån och en V70 som konstant står på verkstad.
Säkerligen tillhör det en grinig fru till familjen också...
Detta är nidbilden utav familjen Svensson. Man skall helst inte säga så mycket, och man ska inte ha allt för mycket omväxling i sitt liv. Nya rutiner kan ju råka ställa till det. Därför fastnar man på samma spår i 40 år, i rädsla för att råka hitta nya vägar. Under tiden man suttit där på samma plats så har man helt blint missat att resten utav världen har gått framåt. Man har hållit på med sina monotona arbetsuppgifter, och helt tappat förmågan till att göra något annat konstruktivt.
Naturligtvis krävs det såna här personer, absolut. Jag säger bara att jag själv inte skulle vilja vara en utav dom. Men egentligen hamnar jag i något jobbigt mellanläge, eller dödläge om man såvill kalla det.
Rädd för att fastna och bli uttråkad, men samtidigt rädd för förändringar och osäkerheten i hurvida man skulle klara av nya saker.
Detta tar oss till vart jag är nu, jag är nämligen väldigt arbetslös.
Inte för att själva tanken om att inte ha några plikter eller måsten stör mig, men hur gärna jag än skulle vilja sitta hemma och bara drömma så har jag noterat att man tjänar väldigt dåligt på det.
Där kommer förövrigt nästa problem, jag har nämligen inte en blekaste aning om vad jag vill göra. Eller jo, naturligtvis hade jag helst sett till att hålla på med det jag gillar mest. Musik, skrivande eller att dona med bilar.
Musik faller på den punkten att jag egentligen är totalt omusikalisk. Jag kan förvisso ta ton, men det är nog inte riktigt rätt sätt att leva på för min del.
Skrivandet håller jag väldigt kärt, men jag passar inte till någon telefonkatalogtjock roman, och journalister hatar jag.
Jag är förvisso utbildad bilmekaniker, men jag hade aldrig kunnat se mig själv jobbande på en vanlig märkesverkstad.
Ser ni problematiken?
Med vänliga hälsningar,
Skribenten
Att bara leva kan ju naturligtvis ses som ett ganska bra val, men hur gör man det utöver det faktum att endast hålla sig vid liv rent fysiskt?
Det finns den sortens människor som går ut ur skolan med medelmåttiga betyg, får ett förstajobb utav en ren slump och sen fastnar dom på den inriktningen tills den dagen då de går i pension. Dom har en stabil inkomst, 2 barn, ett maxat huslån och en V70 som konstant står på verkstad.
Säkerligen tillhör det en grinig fru till familjen också...
Detta är nidbilden utav familjen Svensson. Man skall helst inte säga så mycket, och man ska inte ha allt för mycket omväxling i sitt liv. Nya rutiner kan ju råka ställa till det. Därför fastnar man på samma spår i 40 år, i rädsla för att råka hitta nya vägar. Under tiden man suttit där på samma plats så har man helt blint missat att resten utav världen har gått framåt. Man har hållit på med sina monotona arbetsuppgifter, och helt tappat förmågan till att göra något annat konstruktivt.
Naturligtvis krävs det såna här personer, absolut. Jag säger bara att jag själv inte skulle vilja vara en utav dom. Men egentligen hamnar jag i något jobbigt mellanläge, eller dödläge om man såvill kalla det.
Rädd för att fastna och bli uttråkad, men samtidigt rädd för förändringar och osäkerheten i hurvida man skulle klara av nya saker.
Detta tar oss till vart jag är nu, jag är nämligen väldigt arbetslös.
Inte för att själva tanken om att inte ha några plikter eller måsten stör mig, men hur gärna jag än skulle vilja sitta hemma och bara drömma så har jag noterat att man tjänar väldigt dåligt på det.
Där kommer förövrigt nästa problem, jag har nämligen inte en blekaste aning om vad jag vill göra. Eller jo, naturligtvis hade jag helst sett till att hålla på med det jag gillar mest. Musik, skrivande eller att dona med bilar.
Musik faller på den punkten att jag egentligen är totalt omusikalisk. Jag kan förvisso ta ton, men det är nog inte riktigt rätt sätt att leva på för min del.
Skrivandet håller jag väldigt kärt, men jag passar inte till någon telefonkatalogtjock roman, och journalister hatar jag.
Jag är förvisso utbildad bilmekaniker, men jag hade aldrig kunnat se mig själv jobbande på en vanlig märkesverkstad.
Ser ni problematiken?
Med vänliga hälsningar,
Skribenten
Dåliga idéer och lyckade misslyckanden
Egentligen borde jag ha legat och sovit för länge sedan, tyvärr är det inget som fyller funktion i mitt sinne.
Man må behöva det för kroppens funktion, och egentligen är det jävligt skönt. Men ack så okonstruktivt det är.
Jag ligger hellre här och skriver massa, i mitt tycke, renodlat skitsnack. Inte för att jag ljuger i och för sig, utan för att jag verkligen inte skriver om något vettigt.
Jag har nämligen aldrig kunnat sätta mig ner och planera grundligt och tänka igenom vad jag ska skriva.
Det brukar som mest bli så att jag tänker i några sekunder, och tar sedan den första tanke som dyker upp och börjar skriva om det.
Som om det inte vore nog så drar jag ju som alltid iväg från ämnet.
Den riktiga inspirationen har tyvärr inte infunnit sig ordentligt än, förmodligen för att jag inte ens på något vis försökt stimulera mina sinnen.
Det känns dock otroligt skönt att skrivhäftan försvunnit, och att jag nu återigen vågar låta mina fingrar rida över tangenterna i en takt som förmodligen är allt för snabb för både mig och mitt sinnes egna bästa.
Ni får alltså ha överseende med att vissa utav sakerna som flyger ut ifrån mig vid det här laget är totalt ogenomtänkta.
Jag har dessutom aldrig varit något för varken renskrivning eller korrekturläsning, det tar bort lite utav den naturliga charmen enligt mig. Speciellt i det här sammanhanget då texterna i sig skall vara ett försök att reflektera mina tankar, och inte tusan brukar jag rätta till mina dåliga idéer jag får.
Hur tråkig hade inte världen sett ut om alla hade varit förnuftiga och fega? Hur många saker hade aldrig blivit uppfunna om alla hade använt sunt förnuft och försiktighet? Hur mycket utav världens uppfinningar härstammar från regelrätta misstag och klantighet?
VHS-spelaren är faktist en utav dessa. Hörsägen lyder som så att det faktist var ett misslyckat försök att göra tejp som skapade idén till magnetbandet. För det är precis vad det är, ett magnetiserat band.
Det fungerade dock föga imponerande att ha någon som helst vidhäftningsförmåga i det magnetiska bandet.
Kanske var det lika bra, vad hade hänt med den blivande VHS-spelaren om försöket att göra en vidhäftande tejp faktist hade fungerat?
Sen finns det ju naturligtvis totalt onödiga uppfinningar, trots att dessa inte skapades pga en olycka. Ett perfekt exempel är den mekaniska äppelskalaren som någon klipsk person skapade i början utav 1900-talet.
Sug lite på tanken, tänk vad underbart smidigt att bara lägga äpplet i en maskin och låta jobbet sköta sig själv!
Nu fungerade det ju inte riktigt såhär bra, rättare sagt så fungerade det ens knappt dåligt. Totalt värdelös är nog mer rätt ord.
Maskinen gjorde förvisso sitt jobb, men vid det laget du lyckats med konststycket att både montera äpplet i maskinen, och sedan skalat det med hjälp utav denna så hade du förmodligen utan att ens stressa utan tvekan skalat 5 äpplen för hand.
Vart försöker jag komma med detta?
Förmodligen ingenstans.
Jag vill bara få er att tänka på det faktum att saker per automatik inte blir bättre för att man försökte tänka igenom dessa från början.
Likväl blir alltså inte mina texter sämre för att jag inte planerar dom, tvärtom, dom blir hundra resor mera levande.
Vill ni läsa något välplanerat och genomtänkt så finns det fullt med dylika litteratur på något som kallas för bibliotek!
Med vänliga hälsningar,
Skribenten
Man må behöva det för kroppens funktion, och egentligen är det jävligt skönt. Men ack så okonstruktivt det är.
Jag ligger hellre här och skriver massa, i mitt tycke, renodlat skitsnack. Inte för att jag ljuger i och för sig, utan för att jag verkligen inte skriver om något vettigt.
Jag har nämligen aldrig kunnat sätta mig ner och planera grundligt och tänka igenom vad jag ska skriva.
Det brukar som mest bli så att jag tänker i några sekunder, och tar sedan den första tanke som dyker upp och börjar skriva om det.
Som om det inte vore nog så drar jag ju som alltid iväg från ämnet.
Den riktiga inspirationen har tyvärr inte infunnit sig ordentligt än, förmodligen för att jag inte ens på något vis försökt stimulera mina sinnen.
Det känns dock otroligt skönt att skrivhäftan försvunnit, och att jag nu återigen vågar låta mina fingrar rida över tangenterna i en takt som förmodligen är allt för snabb för både mig och mitt sinnes egna bästa.
Ni får alltså ha överseende med att vissa utav sakerna som flyger ut ifrån mig vid det här laget är totalt ogenomtänkta.
Jag har dessutom aldrig varit något för varken renskrivning eller korrekturläsning, det tar bort lite utav den naturliga charmen enligt mig. Speciellt i det här sammanhanget då texterna i sig skall vara ett försök att reflektera mina tankar, och inte tusan brukar jag rätta till mina dåliga idéer jag får.
Hur tråkig hade inte världen sett ut om alla hade varit förnuftiga och fega? Hur många saker hade aldrig blivit uppfunna om alla hade använt sunt förnuft och försiktighet? Hur mycket utav världens uppfinningar härstammar från regelrätta misstag och klantighet?
VHS-spelaren är faktist en utav dessa. Hörsägen lyder som så att det faktist var ett misslyckat försök att göra tejp som skapade idén till magnetbandet. För det är precis vad det är, ett magnetiserat band.
Det fungerade dock föga imponerande att ha någon som helst vidhäftningsförmåga i det magnetiska bandet.
Kanske var det lika bra, vad hade hänt med den blivande VHS-spelaren om försöket att göra en vidhäftande tejp faktist hade fungerat?
Sen finns det ju naturligtvis totalt onödiga uppfinningar, trots att dessa inte skapades pga en olycka. Ett perfekt exempel är den mekaniska äppelskalaren som någon klipsk person skapade i början utav 1900-talet.
Sug lite på tanken, tänk vad underbart smidigt att bara lägga äpplet i en maskin och låta jobbet sköta sig själv!
Nu fungerade det ju inte riktigt såhär bra, rättare sagt så fungerade det ens knappt dåligt. Totalt värdelös är nog mer rätt ord.
Maskinen gjorde förvisso sitt jobb, men vid det laget du lyckats med konststycket att både montera äpplet i maskinen, och sedan skalat det med hjälp utav denna så hade du förmodligen utan att ens stressa utan tvekan skalat 5 äpplen för hand.
Vart försöker jag komma med detta?
Förmodligen ingenstans.
Jag vill bara få er att tänka på det faktum att saker per automatik inte blir bättre för att man försökte tänka igenom dessa från början.
Likväl blir alltså inte mina texter sämre för att jag inte planerar dom, tvärtom, dom blir hundra resor mera levande.
Vill ni läsa något välplanerat och genomtänkt så finns det fullt med dylika litteratur på något som kallas för bibliotek!
Med vänliga hälsningar,
Skribenten
Nostalgia - Tankar om förr
Det fanns en tid då jag faktist brukade skriva på reguljär basis, egentligen inte om något speciellt, utan mer för att få ventilera mina åsikter, tankar och känslor.
Tanken här är väl att jag ska försöka återuppta skrivandet, och förhoppningsvis kanske ni också finner det intressant.
För kom inte och tro att jag skriver för eran skull, nejdå - inte alls. Jag skriver absolut inte för någon annans skull än min egna.
Jag tror nämligen att man mår bra utav det.
Som i mångt och mycket handlar det om att få ventilera sig själv, det är ett sätt för mig att processera mina tankar och hjälpa mig att komma vidare med dessa.
Jag har nämligen den senaste tiden märkt av att jag sakta men säkert börjat bli mer och mer deprimerad och nergången. I samma veva har jag nästintill slutat att skriva av mig, så att säga.
Egentligen har jag nog inte skrivit något vettigt sen 06/07, det var nämligen sist då jag skrev ofta.
Varje dag, eller varje natt rättare sagt...
Jag är nämligen en nattmänniska utav rang, jag trivs bäst efter mörkrets infall och det är i lugnet utav natten jag finner tid och ro till att skriva.
Just nu råkar det dessutom regna, och då passar det alldeles ypperligt till att terrorisera tangentbordet.
Jag har än idag inte riktigt kunnat komma på varför jag slutade skriva. Jag vet ju att jag tappade all inspiration, men jag vet inte varför.
Jag har aldrig funnit mig själv i att ha problem med att uttrycka mig i text, förns nu. Det finns så mycket man vill ha sagt, men inga bra vis att leverera det på.
Men som med så mycket annat förändras tiderna, och så gör även vi som personer. Jag hoppas innerligen att jag sakta men säkert börjar få tillbaka inspirationen.
Jag har på sista tiden börjat läsa mera igen, dock inte någon finskriven literatur i form utav böcker. Tvärtom mot vad man kan tro så har böcker faktist aldrig intresserat mig något nämnvärt.
Jag läser hellre en vettigt formulerad text skriven utav en mer eller mindre okänd person, företrädelsevis i form utav en blogg.
En utav dessa är den såkallade ''Gammal Hårdrockare'' som nuförtiden har en alldeles egen blogg, fylld med en salig blandning utav sanning och osanning, saltad med viss modifikation och så väl ihopskrivet att man inte kan bli mer än förundrad.
Fenomenet ''Gammal Hårdrockare'' är dock inte på något vis nytt, men det vart nog klart mera modernt när bloggvågen kom.
Innan detta fick man hålla sig till att läsa om tokerierna på ett välkänt forum, nämligen Flashback.
Om vi sträcker oss ännu längre bak i tiden så kunde man även se denna figur skrivandes smått bisarra och komiska inlägg på Aftonbladets hemsida i kommentarer till artiklar, och i deras egna diskussionsforum.
Oftast full, sittandes bakom rodret på en bil i solnedgången lyssnandes till AC/DC och alltid undertecknad som just ''Gammal Hårdrockare''.
Likt GH så har även jag en förmåga att driva iväg från ämnet och breda ut mig, det har förmodligen märkts av redan nu. Men det bjuder jag på.
Förövrigt, om ni undrar så sitter jag för tillfället och skriver på något så unikt som en gammal P2 laptop på hiskeliga 233Mhz och 32MB internminne. Det var nämligen på just denna dator jag skrev några utav mina första texter, och som den nostalgiker jag är så passar det alldeles ypperligt att även fortsätta så.
Den gör det jobbet, och den gör det jävligt bra!
Mitt mål är att uppdatera denna blogg med allt möjligt skitsnack med högst 2 dagars mellanrum. Klarar jag inte av det har ni en fullmakt på att få ge mig kompanistryk.
Jag tänkte avsluta den här dagens skitsnack med att säga följande:
Undrar ni vem jag är?
Somliga utav er känner redan mig, det har bara inte kommit till er vetskap om exakt vem jag är...
Med vänliga hälsningar,
Skribenten
Tanken här är väl att jag ska försöka återuppta skrivandet, och förhoppningsvis kanske ni också finner det intressant.
För kom inte och tro att jag skriver för eran skull, nejdå - inte alls. Jag skriver absolut inte för någon annans skull än min egna.
Jag tror nämligen att man mår bra utav det.
Som i mångt och mycket handlar det om att få ventilera sig själv, det är ett sätt för mig att processera mina tankar och hjälpa mig att komma vidare med dessa.
Jag har nämligen den senaste tiden märkt av att jag sakta men säkert börjat bli mer och mer deprimerad och nergången. I samma veva har jag nästintill slutat att skriva av mig, så att säga.
Egentligen har jag nog inte skrivit något vettigt sen 06/07, det var nämligen sist då jag skrev ofta.
Varje dag, eller varje natt rättare sagt...
Jag är nämligen en nattmänniska utav rang, jag trivs bäst efter mörkrets infall och det är i lugnet utav natten jag finner tid och ro till att skriva.
Just nu råkar det dessutom regna, och då passar det alldeles ypperligt till att terrorisera tangentbordet.
Jag har än idag inte riktigt kunnat komma på varför jag slutade skriva. Jag vet ju att jag tappade all inspiration, men jag vet inte varför.
Jag har aldrig funnit mig själv i att ha problem med att uttrycka mig i text, förns nu. Det finns så mycket man vill ha sagt, men inga bra vis att leverera det på.
Men som med så mycket annat förändras tiderna, och så gör även vi som personer. Jag hoppas innerligen att jag sakta men säkert börjar få tillbaka inspirationen.
Jag har på sista tiden börjat läsa mera igen, dock inte någon finskriven literatur i form utav böcker. Tvärtom mot vad man kan tro så har böcker faktist aldrig intresserat mig något nämnvärt.
Jag läser hellre en vettigt formulerad text skriven utav en mer eller mindre okänd person, företrädelsevis i form utav en blogg.
En utav dessa är den såkallade ''Gammal Hårdrockare'' som nuförtiden har en alldeles egen blogg, fylld med en salig blandning utav sanning och osanning, saltad med viss modifikation och så väl ihopskrivet att man inte kan bli mer än förundrad.
Fenomenet ''Gammal Hårdrockare'' är dock inte på något vis nytt, men det vart nog klart mera modernt när bloggvågen kom.
Innan detta fick man hålla sig till att läsa om tokerierna på ett välkänt forum, nämligen Flashback.
Om vi sträcker oss ännu längre bak i tiden så kunde man även se denna figur skrivandes smått bisarra och komiska inlägg på Aftonbladets hemsida i kommentarer till artiklar, och i deras egna diskussionsforum.
Oftast full, sittandes bakom rodret på en bil i solnedgången lyssnandes till AC/DC och alltid undertecknad som just ''Gammal Hårdrockare''.
Likt GH så har även jag en förmåga att driva iväg från ämnet och breda ut mig, det har förmodligen märkts av redan nu. Men det bjuder jag på.
Förövrigt, om ni undrar så sitter jag för tillfället och skriver på något så unikt som en gammal P2 laptop på hiskeliga 233Mhz och 32MB internminne. Det var nämligen på just denna dator jag skrev några utav mina första texter, och som den nostalgiker jag är så passar det alldeles ypperligt att även fortsätta så.
Den gör det jobbet, och den gör det jävligt bra!
Mitt mål är att uppdatera denna blogg med allt möjligt skitsnack med högst 2 dagars mellanrum. Klarar jag inte av det har ni en fullmakt på att få ge mig kompanistryk.
Jag tänkte avsluta den här dagens skitsnack med att säga följande:
Undrar ni vem jag är?
Somliga utav er känner redan mig, det har bara inte kommit till er vetskap om exakt vem jag är...
Med vänliga hälsningar,
Skribenten
Flyttad!
Jag har numera alltså flyttat hit, får se hur detta fortlöper!
Laddar upp månadens alster strax!
//Skribenten
Laddar upp månadens alster strax!
//Skribenten
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)